Fogelstadskursen. Feminist timetravel II

I morse sprang jag genom Katrineholm med min lunch i en påse i handen för att hinna till bussen som tog oss, moderna fogelstadskvinnor, tillbaka i tiden. "I made it!" Jag var i tid och fick vara med en gång till.

Den  andra tagen med invandrarkvinnor och deras två lärare på fogelstadskursen (klicka om du vill läsa om den första dagen först), började lite som dagen innan - vi pratade om det vad vi redan hade talat om igår. Det är ju bra att upprepa nya ord (som demokrati, rikstagen, kommun, val, talarstol osv) och komma ihåg dem. Ibland. Ibland kan det blir rätt boring...

För mig var det mest intressanta de mer aktiva delar av dagen. Först fick vi chansen att spela teater. Det finns ju alltid sådana situation där man hamnar i en makthål. Som hjälpmedel till det ha kvinnor fått lära sig vissa härskartekniker för att börja synas och höras. Det övade vi på i smågrupper när vi gjorde den drama övningen.



Alla korta och improviserade avsnitt spelades upp framför hela gruppen. Det handlade mycket om familjeliv, makt- och religion related frågor i familjer etc. Därefter diskuterade vi varje scen alletillsamans. Det var svårt att stoppa prata, prata en i taget och lyssna in i varandras tankar...

Då hade vi lunch och tog en kort promenad i skogen. Efter det kom fem kvinnliga kommunpolitiker från Katrineholm på besök. Riktiga politiker!

Hur känns det att vara kvinna och politiker? Hur har dem kunnat påverka beslut som tas? Vilka som är i makt i Katrineholm idag? Hur mycket pengar de har för att bestämma över? Det finns mycket att tala om.


     
Jag frågade varför har de inte kunnat bevara Fogelstadsgruppens minnet i Katrineholm. Vissa hade kanske inte ens tänkt på det... Det kom inget svar... politiker är ju känt för att bli smidiga och gå undan alla kritiska frågor. Det hade dessa politikkvinnorna från Katrineholm iallafall lärt sig :).

Efter kursen kom jag tillbaka till biblioteket och nu jobbar jag här vidare med alla dessa underbara böcker från fogelstadstiden. En guldgruva! Jag lärde känna en bibliotekarie här som kom och hälsade på. Hon hade en estniskt bakgrund, hennes föräldrar var flyktningar från Estland som kom hit under andra världskriget. Bibliotekarien nämde bland annat att jag är den första som sitter här och jobbar med dessa böcker. Den hyllan har varit här på Katrineholms Biblioteket bara ett par år och är kanske lite bortglömd det också. Jag hoppas att det kommer att bli annorluna i framtiden.  



Imorgon är min sista tag här i Katrineholm. Jag ska vidare till Estland för att träffa kvinnor där ...

Fogelstadskolan lever vidare i Katrineholm! Dag 1

Några veckor sedan hittade jag en dokumentär av Fogelstadskvinnor. Det var fem kvinnor som startade en kvinnogrupp, Elisabeth Tamm som den första initiativtagaren. Tillsammans med Elin Wägner, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgern grundade Elisabeth Tamm en folkshögskola för kvinnor i 1922 i Julita nära Katrineholm för att kvinnor ska utbildas till medborgare (år 1921 fick svenska kvinnor rösträtt).



I söndags åkte jag till Katrineholm och letade efter den gamla minnen av kvinnokamp och tidigt utbildning till medborgarskap. Först måste jag säga, att det var inte lätt att hitta vägen till Fogelstad. På sätt och vis har den gamla minnen blivit bortglömt särskilt när man tänker på Katrineholms kommun som tycker att Fogelstad ska inte stå i deras turistkartor när man åker in till Katrineholm som turist. Det var inte på Google maps, det var inte på Eniro... För en kort stund kändes det nästan som om vi var i början av nittonhundratalet igen. Jag hade hört att den kvinnogården finns någonstans nära Julita kloster, och vi började att åkte ditåt, bara så där... Och vi kom fram till ett gammalt hus och framför huset sat två kvinnor som log vänligt. Kvinnor, som håller minnet levande, trots att det inte finns någon annan i Sverige och inte i Katrineholm heller som tycker att minnen av dessa modiga pionärkvinnorna ska leva vidare.



De två kvinnor som jag träffade är medlemmar i en förening som kallas Kulturföreningen Fogelstad. I föreningens medlemskap ingår att man får komma och öppna en utställning. Utställningen är öppet varje helg från mitten av juni till slutet av augusti. Kvinnorna i Katrineholm kämpar vidare för att bevara minnen av de pionärkvinnorna som har ett stort betydelse för kvinnorörelse i hela världen. Den skolan som startades då var unik och är unik även idag.

Jag fick höra om utställningen, men även mycket mera om kvinnornas liv i Katrineholm. Jag fick inbjudan till deras medborgarkurs för invandrarkvinnor som precis hade påbörjat. Det var Warja Ensjö som bjöd in mig, för att jag skulle kunna uppleva den fogelstadandan i en kvinnokurs om demokrati och medborgarskap. Tack, Warja!

I medlemblad (maj 2013 no 63) beskriver Ebba Johannesson den första kursen för invandrarkvinnor som hölls i 2009:

Varje dag hade sitt tema och under de två veckor som kursen pågick fick deltagarna t. ex. fundera kring frågeställningar hur ett land blir ett land, de fick berätta sin egen livshistoria, de fick inblick i det svenska skolsystemet och i Sveriges lagar, de studerade begreppet demokrati, fokuserade miljöfrågor och freds- och konflikthantering. Näst sista dagen var integration i fokus och deltagarna fick själva formulera vad som behövs för att integration ska vara möjligt.

Det vara mycket prat, dans, skrat och gråt, men även drama och motion i skogen. Man kan läsa mera i kulturföreningens småskrift för år 2012 som heter "Fogelstads medborgarutbilning i ny form" skriven av Ing-Mari Frössevi.

I morse vaknade jag klockan fem, tog tåget till Katrineholm, och hela tagen var jag med i den nya fogelstadskursen. Jag är ju själv en invandrarkvinna i Sverige. Det blir knappt fyra år jag har bosatt mig här och om man räknar ut mina resor då blir det förstås betydligt mindre:)...

Teman var demokrati. Vilka övningar, vilka lärare, och vilka kvinnor från hela globen som var med! Vi fick lära oss alla partier som har kommit in i riksdagen, vi kollade hur många kvinnor det finns (40% av alla är kvinnor, det är sämre än förra valet, då var det 47%), vi diskuterade vänster och höger frågan (som är en ganska suddigt fråga idag, tycker jag). Då fick vi möjlighet att öva våra röster med vissa övningar och tala i en talarstol. Det är altså inte en lätt övning! Jag har fått tala inför 400 människor, har blivit intervjuad av radio och av teve, jag har haft föreläsningar i tre olika språk, men framför dessa kvinnor kännde jag hur min röst började darra. Fogelstadskvinnorna visste hur man kan lär sig att tala offentligt, och alla i fogelstadskursen fick vara med om det.



I morgon ska jag tillbaka till fogelstadsskolan, men just nu sitter jag på Katrineholms biblioteket. Här finns den samlingen som skolan hade då vid Fogelstad. Jag skulle kunna stanna här för en vecka till för att gå genom allt vad som finns. Det är en väldigt spännande urval!



     
Läs också Fogelstadskursen. Feminist timetravel II 

Klassisk svensk litteratur: Agnes von Krusenstjerna (1894-1940)

SVT visar Maj Zetterlings film om en av de mest omdiskutterad författare i svensk litteratur - Agnes von Krusenstjerna som heter "Armorosa". Filmen visas fritt på SVT play bara några dagar till.

Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) och hennes man,
kritikern David Sprengel, i hemmet på Karlavägen år 1939

Om filmen skriver man på SVTs hemsida:

Historien om den omdebatterade författarinnan Agnes von Krusenstjerna under perioden 1913-30, och hennes äktenskap med den fjorton år äldre författaren David Sprengel, som fick stor betydelse för hennes författarskap. Till en början var Agnes von Krusenstjerna en till det yttre anpasslig överklassflicka och adelsdam. Hon debuterade med oskyldiga flickböcker och utvecklades till seriös och självförbrännande romanförfattarinna. Manus och regi: Mai Zetterling. I rollerna: Stina Ekblad, Erland Josephson, Philip Zandén, Peter Schildt, Olof Thunberg, m.fl."

Jag hade aldrig hört talas om henne innan jag såg filmen. Direkt därefter hittade jag några böcker av henne som är tillgängliga på nätet på textalk.se hemsidan: http://www.textalk.se/losningar-for-synskadade/klassisk-svensk-litteratur/ bland många andra fina klassiker.

Det var under 1990-talet som vi fick idén att scanna in svensk klassiskt litteratur och göra dessa böcker tillgängliga för synskadade läsare. Projektet drevs i samarbete med Talboks- och punktskriftsbiblioteket och Göteborgs Univeristet, som använde textmaterialet i språkforskning. Dessa texter vill vi gärna göra tillgängiga även för dig, så här erbjuder här 53 svenska klassiska romaner för fri nedladdning.    

Men även för alla andra är det ju ett fantastiskt bra möjlighet för att kika in i alla dessa kända böcker i Sverige. Jag rekommenderar att kolla på den hemsidan!

Agnes von Krusenstjerna had en spännade liv som är värd att veta om. Hennes kamp var likadan som Fogelstadgruppens kvinnliga aktivister som parallelt med Agnes kämpade för eget frihet.

På bilden ser man Konstellationen.De fem grundarna av Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad. Stående från vänster: Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner.  Sittande i en vit korgstol: Kerstin Hesselgren. (Den är en reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.) 

Elisabeth Tamm var den som startade gruppen 1922 efter rösträtten hade blivit verklighet för kvinnor i Sverige i 1921. Hon tänkte att ny behövs det kvinnor som kan tala för sig själv och förstå politiken, därför startades det en skola för medborgarskap och senare även en tidskrift för kvinnor med namnet TIDEVARVET som finns tillgängligt på KVINNSAM hemsidan. Under trettio år utbildades ca två tusen kvinnor till aktivit deltagande av politiska debatt och offentlighet. Det finns en bra dokumentär med väl utforskade källor om detta, som man kan kolla på youtube "Politik och passion i Fogestad".

  

Filmen är gjort av Ulrika Knutson som skrev också en bok "Kvinnor på gränsen till genombrott om fogelstadkvinnorna" som kom ut 2007, den har jag inte läst än så länge.

Karin Boye i rörelse

Från en stygg flicka

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustigt glad och rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått

att lägga dig rätt för att sova gott.

Jag hoppas det dröjer en liten stund...

Jag hoppas du inte får en blund!

ur Härdarna (1927)

Karin Boye (1900 - 1941) var en svensk kvinna med mycket intressant liv, även om det var kort. Paulina Helgeson skriver om henne:

Det finns bilder som biter sig fast, som genom sin bedrägliga tydlighet får extra stark lyskraft och ställer andra i skuggan. Bilden av Karin Boye, med stora mörka ögon riktade mot ett fjärran, är en av dem. Den passar, lika bedrägligt, ihop med bilden som skrevs fram av Margit Abenius i Drabbad av renhet, biografin över Karin Boye från 1950, som med fast hand vill bända bort Boye från vardagen och placera henne i upphöjdhet och avskildhet. En själ med två fjärrseende ögon, utan kroppens alla brister och begär; så var länge den rådande bilden både av personen och, tack vare de många biografiska läsningarna, av författarskapet. I själva verket, trots Karin Boyes komplexa förhållande till döden, så är det samlade författarskapet ett där livshängivelsen återfinns i en mängd olika variationer, och i prosan är konflikten mellan levande död och äkta liv ett av de centrala motiven.

En dag ska jag ta tid och läsa hennes biografi. Jag tror att det kommer att bli en värdeful läsning, för hon hade samband med Fogestadsgruppen, olika tidskrifter osv. Hon var mycket intresserad av psykoanalys och skrev även om det.   

Lyssna hur Lena Nyman singer Karin Boyes mest kända dikten som heter "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" SVT 1978

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - 

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

År 1959 har Radioteatern spelat in Karin Boyes novel "Kallocain" som en radioteaterpjäs. 

Den karriärlystne forskaren Leo Kall har uppfunnit Kallocain, ett sanningsserum som kan avslöja en människas innersta tankar och drömmar. Nu kan alla dömas och alla kan ange alla. Men Leo Kall börjar tvivla på det diktatoriska samhälle han så länge arbetat för.

Dramatisering: Olof Fahlén.

Med: Gunnar Björnstrand - Leo Kall, Annika Tretow - Linda, Erland Josephson - Rissen, Sven-Erik Gamble - Nummer 135, Gösta Prüzelius - Polischefen, Henrik Schildt - Domaren. Försökspersonerna: Doris Svedlund, Barbro Hiort af Ornäs och Birger Malmsten.  

Regi: Willy Peters. (källa: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/160539?programid=4453)

Estniska flyktingar i Sverige

Det var den hösten då vi skrev 1944 och kriget firade sitt femårs jubileum med att ha lagt stora delar av Europa i ruiner, som små farkoster i nattmörker började söka sig tvärs över Östersjön i riktning mot svenska kusten. Och ju längre västerut östfronten sköt, desto fler blev båtarna. Sveriges kustbevakning hade fått sig ålagt ett nytt arbete - att ta hand om flyktningströmmen.
Båtarna de kom med var för det mesta små, öppna fiskebåtar, oftast tungt lastade och många gånger även i dåligt skick. Somliga farkoster hade varit så ranka att de aldrig nådde andra stranden... Somliga andra kom nästan fram, för att sedan sjunka med allt och alla så gott som framför ögonen på det svenska räddningsmanskapet.
Med det flesta hade tur med sig, för det flesta kom fram.

Vi var 240 människor ombord på den fiskeskuta, som en septembermåndag hade nått fram till skärgården i svenska farvatten, någonstans vid södra Norrlands kust.
Trötta och apatiska, tätt packade som sillar satt vi ankrade och väntade på lotsen. Nu hade vi kriget och flykten bakom oss, ovissheten framför oss, och uppifrån välsignades vi med ett ihärdigt duggregn från en mörkgrå himmel. I gengäld hade vinden mojnat. Det var tyst, grått och stilla.
Då och då blickade vi mot stranden, men där syntes ingenting. Några fiskmåsar hade tagit oss under uppsikt, det var allt...
Efter en dryg timma lösgjorde sig äntligen en liten prick från den mörka strandstrimman. Pricken levde, blev större, kom närmare och närmare, tills någon av oss, som haft en teaterkikare att spana med, uttalade de förlösande orden: LOTSEN KOMMER!!!
Människor som inte sovit på tre dygn började prata igen. Var det Sverige vi hade framför oss? Vi hade åkt så länge... Tänk, om det var Danmark...

Under tiden hade båten kommit så nära, att man kunde se att det var tre människor ombord, man kunde till och med skönja en flagga i aktern, men vad hade den för färg? Sekunderna gick och ingen sa nå´nting. Man hörde bara hur båtens dunk kom närmare, blev starkare, för att till slut rå på det egna hjärtedunket innanför bröstkorgen.
Medan vi alla stirrat på båten, hade himmelen ändrat utseende. Molnen hade börjat röra på sig, och plötsligt tittade solen fram. I samma veva ropade mannen med kikaren: DET ÄR SVERIGES FLAGGA båten har i aktern!!! Det gula lyste till i solen som guld!!!
Sedan gick allting så fort. Ett, tu, tre avverkade lotsbåten det sista hundradet metrar, gjorde en väldig gir och lade sedan till vid vår babordsida. Propellern i aktern vispade upp vatten till skum och den blå-gula flaggan flaxade och for... En av de tre i båten visade sig vara en kvinna. Det var hon som vinkade till oss och ropade: VÄLKOMNA TILL SVERIGE, VÄLKOMNA!!! Sedan tog hon en jättelik påse från aktern och såg till att den halades ombord. - Till barnen! hojtade hon, für die Kinder!... Obst für die Kinder... Och hon fortsatte att le och vinka i den guppande båten, lång och blond och svensk, tills mannen, som inte var lots, startade motorn för återfärden. Fort försvann de från vår åsyn. Det var den blå-gula flaggan som syntes längst.
Nu var lotsen ombord och det kändes som om Gud Fader själv hade hållit i rodret. All ängslan var borta.
Under främre masten, på kanten av den halvöppna lastluckan, satt en ung flicka och grät. Med högra handen hade hon fattat om sitt lilla guldkors som hon bar med en tunn kedja runt halsen och med den vänstra försökte hon dölja ansiktet och tårarna hon grät. Djupt framåtböjd satt hon och höll ett stilla och ordlöst TeDeum. Det var ett tack för livet, för friden och friheten, för de första vackra orden på det nya landets främmande språk och för den blå-gula flaggan som var vida känd som trygghetens och barmhärtighetens symbol.
Att det var just så hon tänkte och kände, vet jag alldeles säkert, för den flickan var jag...

Ur "Est!Est!Est!"(1980) av Silvia Airik-Priuhka

Även i dag lever flesta av de flyktingarna som kom 1944 och deras barn och barnbarn i Sverige. Deras historier stannar kvar i estniska folkets minne och berättelser, även om dom kallas "utlandsester" i Estland och betraktas ofta nästan som utlänningar. Under sovietockupationstiden har ester i Sverige utvecklat en egen liten kultur med eget estnisk språk, literatur, musik och även skola.

Lyssna på Sverige Radios radiodokumentär av en journalist med estnisk bakgrund, Dodo Parikas. Han pratar med Mai Raud-Pähn (92) och Enn Illiste (84) om ester i Sverige.